luckybec.blogg.se

Jag har alltid hatat att gå på gym och lyfta skrot. Aldrig hittat min grej förutom löpning och visst, att springa är något jag verkligen tycker om att göra. Men jag gillar alternativ, för som den adhd-person jag är så spelar mina känslor en väldigt stor roll för hur bra mitt träningspass blir. Känner jag inte för det så blir det oftast inte av, och lyckas jag ändå ta mig iväg, slutar jag om det minsta jobbigt och intalar mig att all rörelse är bättre än ingen rörelse.
Vilket är sant, men det blir negativt laddat nästa gång jag ska knyta på mig löpardojjorna.

INTE BRA.

Jag är sjukskriven nu och kommer vara tills jag fått ordning på min medicinering som jag började med förra veckan.
Galet jobbig introduktion för kroppen.
Kände mig svintrött, pigg, lugn och asstressad på samma gång. Självmordstankar och annat uschligt var något man kunde räkna med i början. Som ett åskmuller efter ett blixtnedslag kom hopplöshetskänslorna och jag är så innerligt tacksam för adhd-hjärnan som bara hoppar mellan alla olika tankar som en boll i ett flipperspel i såna lägen..

MEN… Jag märkte fort att hopplöshetskänslorna nog är en effekt av medicinen som jag kan likna med en frustrerande rastlöshet eller faktiskt en innerlig vilja att göra något.
Såna känslor som kanske är fördelen med adhd, när man vet hur man ska använda den.

Jag fick ganska nyss min diagnos och innan det visste jag inte något mer än att jag bara var lite för på hela tiden vilket slet ut mig så pass att jag inte tog mig ur sängen längre. Så än har jag inte återhämtat mig och lärt mig hur jag ska leva lagom eller hittat många fördelar.

Så… jag har experimenterat i några dagar nu och jämfört hur mina tankar ter sig på kvällen, beroende på vad jag gjort. Efter dagar då jag gjort som innan när jag har varit mentalt utmattad av bara en dag utanför mina väggar. Legat på soffan eller allmänt vilat sinnet medans sonen varit i skolan. 

Dessa dagar kommer hopplöshetskänslorna och jag finner ingen mening med livet.

MEN

Eftersom jag ska springa göteborgsvarvet i maj behöver jag ju träna. Träningchemat denna vecka säger 2 dagar gym och en valfri dag med någon form av rörelse.

Min hjärna har länge skrikit åt mig att skaffa fler vänner att umgås med, men vafasen. Jag kan gå till gymmet när jag känner att mitt liv är meningslöst. Där ser jag ju i alla fall andra. Vänner jobbar ju ändå på dagarna när jag har tid. Ensamstående med barn är det inte helt lätt för samvetet att lämna sonen ensam hemma på kvällen när jag ändå kan göra allt medan han är i skolan. Förutom vänner med jobb.

 I ALLA FALL....

Jag har testat två dagar av vardera denna vecka hittils och hela min hjärna och kropp JUBLAR högt och idag när jag satte mig för att uppdatera instagram insåg jag. Att jag kom från min fristad istället för till min fristad. En fristad där jag får utlopp för alla min frustration över ensamhet och rastlöshet och känner mig nöjd med min prestation. Jag känner att jag är bra. . . efter 4 år av sjukdom känner jag mig på riktigt duktig. 

För första gången känns det som min riktiga chans till återhämtning från utmattningen ÄNTLIGEN är här.

Så, kontentan och sammanfattning av rubriken löste jag detta, från att hata gymmet till att använda det som min fristad genom att jag:

1: låter bli att bli "färdig" på gymmet och skippar den där sista "ska bara göra det också" innan jag går.

2: Planera, hur mycket jag måste öka varje vecka för att klara av Göteborgsvarvet utan att tröttna på vägen.

3: Intalar mig själv att gymmet är ett toppenställe att träffa/se personer som både är inspirerande och potentiella bekantskaper. Vem vet, jag kanske hittar en till "bästis" där.

4: Känner jag mig rastlös, arg, osäker eller helt enkelt inte vet vad jag ska göra på gymmet så går jag dit och bara "lallar". Dvs. gör allt som faller in just där och då. Med ett enda mål att det ska gynna löpningen. För fasen, det går att leka på gymmet. Hitta barnasinnet är en MYCKET rolig träning för både kropp och sinne. 

Vips… så var det skönt att gå till gymmet. Ha kul, ha mål och gör aldrig färdigt så du längtar tillbaka… så hittar man lusten. Om man är som mig i alla fall.