"Jag vill ha ett tjockt täcke"
Det är så många som reagerar starkt när jag pratar om mig som tjock. Det slog mig att de kanske reagerar så som vi blev lärda i vår uppväxt. ”nej men du är inte tjock” eller ”sluta prata om dig själv på det viset” som att det vore något fult. Kanske som svar på bekräftelsesökande barn som är nya i en skrämmande pubertet. Det gäller att vara lyhörd här, är det ett sök på bekräftelse? Ett sätt att dölja sin osäkerhet genom komik? Eller är det ett ord som behöver bli mindre obekvämt och tabu?
Jag blev stött av att personer sa åt mig att jag inte fick kalla mig tjock tills jag nu, medan jag skrev detta kom på varför de reagerar som de gör.
TJOCK är INTE fult!!!
För mig är tjock att vara överviktig, sådär mullig och mjuk. Jag vill inte vara tjock, men jag vill inte gå ned i vikt för utseendet utan för att min kropp ska hålla till sånt jag vill göra. Springa. Med 30kg övervikt är inte det bra för bland annat knän och höfter. Inte om jag vill kunna röra mig obehindrat och vara frisk när jag blir gammal. (Aktivitet och kostrestriktioner är ju bevisat bra för att minska risken för bland annat Alzheimer som är min största skräck)
Snälla låt mig kalla mig tjock, för det är INGET fult med det och snälla lär er att tjock inte är detsamma som lat. För tjock och lat är inte alltid synonymt. Låt mig berätta om tankar från mitt senaste träningspass.
Det passet var ett så kallat Power Circle-pass och jag vet att instruktören alltid komponerar ihop ett sjukt jobbigt pass. Jag gick dit ensam trots att jag visste att man tränade två och två vilket är jättestort för mig med tanke på mina perioder av social ångest. Men det handlar inte om det utan hur man inte kan döma en person utefter ”fodralet”.
Jag upplevde det som att en kvinna ”valde” mig, trots att vi var så pass få anmälda att vi kunde vara enskilda. Mitt intryck av henne var att hon gillade att pusha andra och det såg väl ut som att jag behövde stöd. Jag väger ju ändå >30kg för mycket (om man räknar på MIN kropp med ca 50% muskelmassa) och kanske ser ut att behöva allt stöd jag kan få.
Hon var grym på att hejja på mig och jag kände mig som en atlet som gjorde mina övningar med lätthet (de första 8 övningarna iallafall) och med tanke hennes tillvägagångssätt i pushandet trodde jag att hon var i samma superkondition som passledaren själv. Men både jag och min nya träningskompanjon hade fått helt fel intryck av varandra då det visade sig att jag var den som orkade mest. Hon slutade hejja på mig efter mina suveräna kråkhopp med efterföljande burpees och jag började nästan skämmas för att min kropp gett henne så fel intryck av min kapacitet. Jag tyckte nästan synd om henne.
OBSERVERA att jag INTE skämdes FÖR min kropp. Jag kände mig ledsen för att jag eventuellt fick henne att känna sig sämre. Hon kanske hade byggt upp en förväntning av att vara likvärdig eller bättre än mig för att jag var ”tjock och lat” och allt detta kan ha gjort att hennes självkänsla fick en törn.
Jag upplever det som att det är vanligast att försöka para ihop sig med en träningskompis som antingen är i samma kondition som sig själv eller i något sämre skick och jag tror att både hon och jag lärt oss att inte underskatta (eller överskatta) någon.
Man kan vara supertränad och överviktig. Det är inte ett dugg svårt.
En undermålig matsmältning och/eller förvridna dietreligioner är det enda som behövs för att kunna träna hårt som tusan utan att gå ned i vikt eller att man helt enkelt inte vill göra det.
